Fler regler fyller inga startfält

Kalendern måste följa kunderna, inte bara hästarna

En Häst En Röst följer löpande svensk travsport och debatten om dess framtid. När förslag läggs fram som påverkar hästägarnas villkor vill vi bidra med vår syn, särskilt när vi tror att de leder bort från det sporten behöver: fler och bättre hästar, samt fler som vill bli hästägare.

I en krönika i Sulkysport har Thomas Hedlund nyligen lagt fram fem förslag för hur svensk travsport kan organiseras om, bland annat genom tre ”tränardivisioner” och en oberoende kommissionär. Hedlund vill lyfta debatten om tävlingskalendern och det är rätt ambition. Men vi tror att flera av förslagen skulle göra startfälten tunnare och missa var sportens framtida kunder finns. Här är vår syn.

Vår utgångspunkt är enkel: utan hästägare finns inga hästar i träning och utan hästar finns ingen sport. Hedlunds förslag utgår från sportens inre struktur, alltså tränarnas storlek, banornas roller och prispengarnas fördelning. Vi tror att frågan måste börja i andra änden, med var de människor finns som ska bära sporten i framtiden.

Ett krympande underlag delas i tre

Svensk travsport har inget överskott av hästar. Inför 2027 försvinner 49 tävlingsdagar och omkring 600 lopp eftersom hästunderlaget inte räcker till och Svensk Travsport räknar med att antalet startklara hästar minskar med ytterligare 7–9 procent.

I det läget föreslår Hedlund tre divisioner. Ett lopp som i dag kan hämta hästar från alla tränare ska då hämta dem från en delmängd. Resultatet blir fler lopp med sex eller sju startande, fler strukna propositioner och en sämre spelprodukt. Det är spelet som finansierar prispengarna och spelaren vill ha fulla och jämna fält.

Vägen till fler och bättre hästar går inte heller via divisioner. Divisioner som skyddar prisnivån utifrån tränarens storlek belönar inte kvalitet. Prispengarna bör följa hästens prestationer, inte tränarens storlek.

Regler styr beteenden

Hedlund förutser själv att antalet hästar kommer att ”fifflas med” och föreslår rullande genomsnitt, intäktsgränser och kontroll av vem som faktiskt tränar. När en regel kräver en kontrollapparat redan på idéstadiet kommer den att styra beteenden snarare än att skydda någon. En tränare som närmar sig en gräns får skäl att hålla igen eller tacka nej till fler hästar. Framgång innebär att man förlorar tävlingsrätt.

Vi vill vara tydliga. Omtanken om de mindre tränarna delar vi. Men Hedlunds modell utgår helt från tränarna: tränarens storlek, tränarens division och tränarens resekostnader. Hästägaren dyker bara upp som någon som ska rekryteras, aldrig som den som äger hästen, betalar träningsavgiften och tar risken. Det är hästägaren som väljer tränare och det är i huvudsak hästägaren som får prispengarna. Ett system som fördelar pengarna efter tränarens storlek straffar ägaren för ett val som inte har med hästens kapacitet att göra. Det lockar knappast fler att investera.

Hedlund föreslår också en oberoende kommissionär, en idé som kommer från den amerikanska debatten. Där är sporten splittrad mellan delstater och privatägda banor och ingen har mandat över helheten. I Sverige har vi redan det amerikanerna saknar: en samlad huvudorganisation med ansvar för hela sporten. Uppgiften här är inte att bygga en ny funktion, utan att ge Svensk Travsport bästa möjliga underlag. Där vill vi bidra.

Nya ägare finns där människorna bor

Hedlund vill rekrytera fler hästägare men nämner aldrig var de finns.

Låt oss först vara tydliga: svensk travsport behöver starka banor i hela landet. Det är på landsortsbanorna som många hästar gör sina första starter, där tränare bygger sina verksamheter och där travet har sina djupaste rötter. Den bredden ska inte monteras ned. Men om sporten ska växa räcker det inte att vårda den bas vi redan har.

Befolkningstillväxten, inkomsterna och kapitalet har i decennier koncentrerats till storstadsregionerna och kommunerna runt dem. Där bor många av de framtida spelarna och många som har råd att köpa en andel eller en hel häst. Den nya hästägaren är oftare en tjänsteman i Solna, en företagare i Göteborg eller ett kompisgäng i Malmö som ännu inte upptäckt travet. Hedlunds modell utgår från var hästarna står och hur långt tränarna kör. Det är en kalender utformad efter producenterna, inte efter kunderna.

Att ägarna bor i storstadsregionerna betyder inte att hästarna måste tränas där. Men en del av tävlandet behöver finnas där många människor kan samlas, för att locka publik och visa upp sporten för nya ägare. Så fungerar de flesta publiksporter: produktionen sker där det är rationellt och showen där publiken finns.

Här har storstadsbanorna inte fått spela den rollen fullt ut. Jägersro, Solvalla och Åby har sett sina tävlingsprogram och sin finansiering minska, samtidigt som V86 Express körs som saxtrav just där. Det fungerar utmärkt i tv, men när varannan start sker på en annan bana blir kvällen en tv-produktion snarare än ett evenemang. Det är evenemanget som gör en nyfiken besökare till andelsägare.

Nya hästägare i Stockholm, Göteborg och Malmö köper hästar som tränas och tävlar runt om i landet. Varje ny ägare ger fler hästar i träning och fler startande även på landsortsbanorna.

Storstad och landsort är inte motståndare. De behöver varandra.

Tre tankar från En Häst En Röst

1. Håll ihop hästunderlaget. Nya trösklar för vem som får starta gör startfälten tunnare, inte starkare.
2. Planera kalendern utifrån både var hästarna finns och var ägarna, spelarna och publiken finns.
3. Låt storstadsbanorna bli sportens skyltfönster, till nytta för banorna i hela landet.

Hedlund avslutar med att fråga hur vi bygger en travsport som fler människor vill vara en del av. Det är rätt fråga och vi bidrar gärna till svaret. Det börjar med att söka upp de människorna där de bor, inte med att dela upp de hästar vi har kvar i fler fack.

Peter Henriksson, verksamhetsledare En Häst En Röst